En ung killes inre storm

Ångest och ensamhet.

Tanja, hjälp mig!

Hans röst skar genom telefonen en förmiddag, desperat och darrig. “Tanja, jag är på bussen, det är fullt med folk! HJÄLP MIG!” Paniken kvävde honom mitt i en trång, svettig buss. Hemma hade han tryckt på spisknapparna åtta gånger, knackat tre gånger på dörren, en ritual som höll tvångstankarna i schack. Men nu rasade ångesten över honom, hjärtat slog som om det ville sprängas.

Han var ung, med drömmar om ett jobb, drömmar om resor och livet. Men hans hjärna var en storm. Tankarna kastade honom från roliga klipp på YouTube till besök hos läkaren, från tvångstankar till funderingar på hårspray och frisyrer. ADD och ångest jagade honom obarmhärtigt (diagnosen ADD används inte längre, men var vanlig då). “Killar ska inte må så här,” viskade han, ensam i folkmassan. Han försökte ibland dämpa kaoset med alkohol och tabletter, men det var som att hälla vatten på en skogsbrand.

I spelen fann han fristad. Counter-Strike och World of Warcraft var hans världar, där tystnade stormen. Varje klick, varje uppdrag, gav honom fokus, dopamin, kontroll. I de digitala arenorna var han inte den ensamma killen med tvångstankar och spretig lugg. Där var han en hjälte, där fanns ordning, där kunde han andas. Spelen var hans andrum, en plats där hjärnan fick vila fast det var full fart.

Utåt var han en vanlig kille, leende, snygga kläder, skämtande. Ingen såg hur ensamheten slet i honom, hur paniken på bussen åt hans energi. När han berättade för en lärare i gymnasiet fick han höra: “Ryck upp dig, du har hela livet framför dig.” Det skar som en kniv. Ensamheten blev hans skugga, alltid tung.

Vi möttes på en kurs i ett annat land. Vår kontakt var flyktig, men han sa att våra samtal om diagnoser och ångest, min närvaro, betydde något. “Du såg mig,” sade han innan han försvann in i tystnaden.

Hans historia är inte unik. En undersökning från 2020 av Institutet för hälsa och välfärd (THL) visar att var tredje finländare bär på växande ensamhet. Det är killen på bussen, tjejen som gömmer tårar bakom skratt, kollegan som alltid verkar glad. Ensamhet döljer sig i leenden, men för vissa kan den bli ett fängelse.

Som NPF-coach hjälper jag dig att hitta verktyg för klara vardagen, hitta vad som fungerar och förhoppningsvis även lätta på ensamheten. Liksom spelen gav honom lugn och kontroll, kan vi bygga strategier för att ge dig styrka i vardagen, på jobbet, hemma, var du än behöver. Låt mig vara rösten som säger: “Jag ser dig.” För jag förstår att du är trött.